Vågar man verkligen tro på ett liv annorlunda än det här?
Är det såhär det alltid kommer att vara?
Finns det faktiskt någonting vettigt bakom all tonårsångest och ärr,
bakom alla imbulsköp och alla gånger man somnat med tårarna brinnandes på kinden.
Alla sår som står vidöppna och när själen är naken och blottad,
tillgänglig för allas slag och sparkar,
är det för en anledning?
Är det den du skulle vara?
Blev du den du blev?
När jag var 13 skrev jag med svarta arg bokstäver i min dagbok:
"För jag har slutat tro på att livet ska förändras"
Och det har jag ta mig fan gjort nu också.