Den där jävla känslan när man bara vill explodera,
men innerst inne är man så jävla grundlöst helvetiskt ledsen och finner inga ord.
Jag trodde att jag skulle komma till ro, men det gör man aldrig.
Men det är mig man pratar om, 1 bra dag resulterar i 4 dåliga dagar och 2 bipolärdagar
(som jag så snällt kallar dem)
har gått från att skrika/sparka/morra som en jävla femåring,
till att nu ligga helt ensam i min säng med isis och darra med underläppen och ha självömkan,
fastän det inte är ett jävla dugg synd om mig, jag är så jävla larvig.
Och varför får man ingen hjälp? Vadfan är det för fel på samhället?
Sitter på ungdomsanstalt i 4 jävla år för vadfan då?
Samma jävla pissångest som jag haft så länge jag kan minnas.
Det spelar för helvete ingen jävla roll alls vad man trånar efter,
det enda problemet som fortfarande finns kvar är jag.
Whatever om jag köper kameran jag vill ha för 6000,
jag ändras inte för det.
Skitsamma om jag får bra betyg på provet imorgon,
jag kommer fortfarande inte kunna somna på nätterna.
Det spelar ingen jävla roll hur mycket kläder jag köper och hur snygg jag är för en dag.
För min insida är fortfarande så jävla åt helvete och en tröja döljer fan inte det.
Så godnatt, nu ska jag grina mig själv till sömns med min Ben & Jerry glass.

Såhär såg jag ut när jag var 6,5 år, känner mig fan likadan än.