Varför är vi så ensamma egentligen?
Hela mänskligheten är bara ett stort misstag som existerar för att utrotas,
för att vi sakta ska titta på medans vi dör ut och ruttnar.
Hjärnspökena spökar, säger si och säger så.
Jag tänker, snöar in mig på mina tankar,
lyssnar på Kent's sanning i sina citat, ser lite på american idol.
Skrattar åt hur desperata människor är för att bli någonting, men innerst inne är jag likadan.
Det är vi alla, eller?
En del av mig skriker "ta tag i dig själv" medans en annan skriker "fan ronya, vad hände med din impulsivitet?
det där att ta en dag i taget, vad gjorde du med det? spontaniteten,
att inte ångra någonting! När fan blev du så vuxen?"
och åjo, jag älskar mina helger som ger mig kickar utav falskleg och fylla,
men helst av allt vill jag bara vara 13 igen och vandra runt ensam på gatorna i Lund med Evanescence i hörlurarna och hata allting.
Vartfan tog livet vägen?
Det känns som om det var igår vi liftade med taxibilar till Malmö och sprang ifrån utan att betala,
då vi var gatornas ungar och sprang barfota över glas, fulla på stulna 3,5or från ett trasigt förråd.


(Bild från min vistelse hos mormor i stockholm i vintras)

"Jag sparar allt du slänger
Allt det fula som berör
Det har blivit svårare att laga det du förstört
Du har blivit lättantändlig, du bränner allt du rör
Jag har blivit äldre, saknar glöd
det rår jag inte för..."