Jag såg 2012 och tappade seriöst meningen på livet.
I lördags kom jag i underfund med att människor man litat på högg en i ryggen.
Vad man än gör så får man en kniv i ryggen.
Kanske är det mina bipolära sidor som spökar, kanske är det bara så att jag accepterar sanningen.
Jag fick frågan "Är du lycklig?"
Vad ska man svara, jag vet inte om jag är lycklig förän dagen jag dör,
och känner att jag är tillfredställd med mitt liv och vad jag åstadkommit, vad jag missade, vad jag ångrar.
Jag säger inte att jag är olycklig men jag är rastlös och uttråkad,
är detta allt livet har att erbjuda, är det verkligen så?
Slavar för samhället och för ens egna krav som man aldrig når upp till ändå,
mål man vet att man inte kommer klara, pengar man aldrig kommer att tjäna,
så beroende av alla andras åsikter så att det skaver i skor som inte är för trånga.
Ångesten kliar som ett jävla myggbett fastän myggorna inte kommit än?
And why is that?
Ursäkta om jag låter egoistisk, men det är för att livet är till för att gå åt helvete,
jag tror på ett liv efter döden och jag ska ge mig fan på att livet vi lever nu är bara ett test,
ett test på vad man lär sig under sin livstid och i livet man får efter detta så är det en perfekt och felfri värld.
Utan krig, utan rättpsykiatrik, utan droger, utan rakblad, utan ätstörningar och utan manodepressivitet.
Jag kanske låter så in i helvetes naiv, men jag vägrar tro på att livet ska orsaka en så mycket smärta som det gör.
Så nej, jag är inte lycklig.
Men jag har stunder då jag känt lycka.