7 days and nothing left
Meningen "och ditt hus är aldrig nåt hem, utan kärlek är du alltid tomhänt"
har nog aldrig passat in så bra som nu,
den 31a maj ryker nästan 4 år, bara sådär.
Trodde aldrig att jag skulle vara ledsen den dagen dörren stängdes för mig föralltid
i den där vita villan jag hatat, älskat, gråtit i, skrattat i, så många år nu,
där fler känslor än jag någonsin trodde jag kunde känna har känts.
Orkade inte ens gå in i rummet, rummet som var violblått,
som blev tapetserat med rött läppstift och sorgliga budskap vid sängen och elementet,
som sedan blev lila och som alltid var mitt.
Alla tankar jag haft i det där huset, i garderoben i mitt rum,
i källaren vid pianot, och alla tårar som fallit ifrån mina kinder i den vita isolerade telefonhytten,
hallen där jag slagits, spottats och skrikit och beklagat mig över hur orättvist mitt liv är,
grupprummet där jag suttit och hatat alla människor i hela världen.
Brandtrappan där jag smitit ut tusen nätter, ibland påkommen,
ibland fått vara kung över nattens gator.
Alla gömställen där vi gömt rakblad, tabletter och alkohol,
och ibland små meddelanden till varandra.
Men också alla er jag träffat där, människor jag aldrig kommer att glömma.
Fittiga personaler till trasiga ungdomar,
kompanjoner som ställde upp i vått och torrt, de som var som jag,
förvirrade, arga, besvikna, men framförallt övergivna och ledsna.
Jag har lärt mig dricka alkohol på ett jävligt farligt sätt,
jag kan nog alla droger utantill,
hur man skulle skära sig för att förblöda fortast,
vi lärde oss tjuvkoppla bilar och slå sönder lås,
vi snodde nycklar och slog sönder fönster,
vi lärde oss det mesta för att trotsa alla runt omkring oss.
Men jag lärde mig även att förstå att det var okej att vara arg,
Tiden jag slösat visade sig bli år längre än vad som sagts,
och jag vet inte om jag ångrar det eller inte,
jag drogs från en trasig familj till en familj som inte var en familj,
men ett ställe som blev en familj, jobbiga farväl och varma välkomnanden,
hysteri vid middagsbordet, catfights med vrickade brudar,
amfetaminsmugglande, manipulering, spyor, fyllor, avtändningar,
hat, utbrott och kärlek.



har nog aldrig passat in så bra som nu,
den 31a maj ryker nästan 4 år, bara sådär.
Trodde aldrig att jag skulle vara ledsen den dagen dörren stängdes för mig föralltid
i den där vita villan jag hatat, älskat, gråtit i, skrattat i, så många år nu,
där fler känslor än jag någonsin trodde jag kunde känna har känts.
Orkade inte ens gå in i rummet, rummet som var violblått,
som blev tapetserat med rött läppstift och sorgliga budskap vid sängen och elementet,
som sedan blev lila och som alltid var mitt.
Alla tankar jag haft i det där huset, i garderoben i mitt rum,
i källaren vid pianot, och alla tårar som fallit ifrån mina kinder i den vita isolerade telefonhytten,
hallen där jag slagits, spottats och skrikit och beklagat mig över hur orättvist mitt liv är,
grupprummet där jag suttit och hatat alla människor i hela världen.
Brandtrappan där jag smitit ut tusen nätter, ibland påkommen,
ibland fått vara kung över nattens gator.
Alla gömställen där vi gömt rakblad, tabletter och alkohol,
och ibland små meddelanden till varandra.
Men också alla er jag träffat där, människor jag aldrig kommer att glömma.
Fittiga personaler till trasiga ungdomar,
kompanjoner som ställde upp i vått och torrt, de som var som jag,
förvirrade, arga, besvikna, men framförallt övergivna och ledsna.
Jag har lärt mig dricka alkohol på ett jävligt farligt sätt,
jag kan nog alla droger utantill,
hur man skulle skära sig för att förblöda fortast,
vi lärde oss tjuvkoppla bilar och slå sönder lås,
vi snodde nycklar och slog sönder fönster,
vi lärde oss det mesta för att trotsa alla runt omkring oss.
Men jag lärde mig även att förstå att det var okej att vara arg,
Tiden jag slösat visade sig bli år längre än vad som sagts,
och jag vet inte om jag ångrar det eller inte,
jag drogs från en trasig familj till en familj som inte var en familj,
men ett ställe som blev en familj, jobbiga farväl och varma välkomnanden,
hysteri vid middagsbordet, catfights med vrickade brudar,
amfetaminsmugglande, manipulering, spyor, fyllor, avtändningar,
hat, utbrott och kärlek.



Kommentarer
Postat av: sanna
Utan ditt förflutna vore du inget, och utan det som hänt skulle du aldrig vara du. Kom ihåg det. Du klarar allt roy!
Trackback